Detta är en insändare till gruppen ”Detta händer i Grebbestad”. Tyckte det var så viktigt att detta bara inte försvinner utan är enkelt att länka till så därför ligger den här. Författaren vill vara anonym.
Varför är det så många som lämnar hemtjänsten i
norra Tanum? Varför upplever vi som arbetar att vi inte alltid behandlas lika och att ekonomi ibland väger tyngre än människors hälsa och värdighet?
För oss är detta inte bara frågor – det är vår vardag.
Vi går till jobbet för att skapa trygghet, värdighet och kontinuitet för omsorgstagara. Men i stället möts många av otydliga beslut, ändrade besked och ett ledarskap som upplevs skapa mer oro än stabilitet. Stress och osäkerhet följer med hem och påverkar både hälsa och privatliv.
Många medarbetare beskriver en arbetsmiljö där omplaceringar sker utan tydliga förklaringar, där anklagelser upplevs sakna grund och där det är svårt att känna trygghet i sin yrkesroll. Kraven ökar samtidigt som stödet upplevs minska. Flera upplever också att medarbetare behandlas olika, vilket skapar misstro och splittring.
Det som gör mest ont är mötet med omsorgstagarna. När vi berättar att vi ska sluta möts vi ofta av sorg och oro. Många av oss vill egentligen stanna, men känner att arbetsmiljön inte längre är hållbar.
När personalen inte mår bra påverkas också omsorgen.
Omsorgstagarna märker när personalen slutar, när nya ansikten ständigt kommer och när tiden inte räcker till.
Relationer bryts och tryggheten försvagas. Omsorg handlar om mer än att utföra arbetsuppgifter – den bygger på tillit, kontinuitet och mänsklig närvaro.
Flera medarbetare upplever också att kritik inte tas emot på ett respektfullt sätt och att dialogen brister. Rädslan för negativa konsekvenser gör att många tvekar att säga ifrån.
Samtidigt finns en stark vilja att förbättra verksamheten genom bättre kommunikation, tydligare struktur och mer rättvisa arbetssätt, men när förslag inte leder till förändring försvagas hoppet.
Det här är inte bara ett lokalt problem. Liknande berättelser hörs från vård och omsorg runt om i landet. Personal lämnar yrket samtidigt som behovet av omsorg ökar. Om arbetsmiljön inte förbättras kommer allt färre att vilja utbilda sig eller stanna kvar i vården.
Vi skriver inte detta för att klaga, utan för att vi bryr oss – om vårt arbete, om varandra och framför allt om omsorgstagarna. Vi vill kunna ge den omsorg människor förtjänar, men det kräver en arbetsmiljö där personalen känner sig trygg, lyssnad på och respekterad.
Det handlar inte bara om oss. En dag kan du, en anhörig eller någon du bryr dig om vara beroende av samma omsorg.
Därför behöver ansvariga lyssna på personalens erfarenheter och ta ett långsiktigt ansvar för arbetsmiljön. Men vi behöver också stöd från allmänheten och beslutsfattare.
Låt oss inte nöja oss med att konstatera att läget är svårt.
Låt oss tillsammans skapa en vård där både omsorgstagare och personal får den trygghet och värdighet de förtjänar.
För i slutändan handlar det inte bara om oss som arbetar i
hemtjänsten.
Det handlar om vårdens framtid – och om människors liv.
