måndag, 09 februari 2015 08:06

Frihetsbrev nr 352: Barnpedagogik

Skrivet av
Frihetsbrev nr 352:  Barnpedagogik

- Du lär dig! sa den 10-åringa tösen och gav mig en klapp på axeln.

Det jag skulle lära mig var att teckningen, som den pratglade 4-åringen just färdigställt, var en BUSS!
- Ja, men jag tycker det ser ut som en gubbe eller en clown med ögon, näsa och mun, sa jag.
- En gubbe har inte tre ögon! Och det där är ingen mun! Det är dörren till bussen! undervisade mig min ögonsten till tös.
- Det är en BUSS! sa 4-åringen - fast på sitt språk.
- Du lär dig, sa 10-åringen och gav mig en ny klapp på axeln.

Hade jag varit en lärare i skolan med erfarenheter av praktisk pedagogik, så hade den lilla 10-åriga tösen nog inte sagt så. Annan sak är det med undertecknad. Av någon anledning tycks barn direkt upptäcka någonting hos undertecknad som gör, att de mycket snabbt - så att säga - lindar mig runt sina fingrar.

Själv anser jag mig vara av en mycket principfast och målmedveten typ, som man varken har där man sätter mig eller lyckas styra mig på sidospår eller villovägar. På något vis fintar barnen bort denna min egenskap och gör mig näst intill försvarslös.

Som till exempel den där gången när ögonstenen - tillsammans med sin äldre syster - fick upp mig i en gunga.

Först trodde jag, att de menade den där vanliga, simpla gungan, som de satt i just för tillfället. Det var en sån med en sittbräda hängande i två linor och som man gungar fram och åter i en trist pendelrörelse. Jag hämtade upp mitt bestämdaste ”Nej” från de djupa värdighetsvalven. Och trodde faran var över.

Men icke! De menade den där snurriga, hoppiga, vingliga tvåbarnskarusellen, som stod lite längre bort.

Jag hade tydligen gjort slut på allt mitt Nej-krut invid den löjliga pendelgungan, ty plötsligt hade de små ögonstenarna fått upp mig i sadeln. Den här gungan hade liksom en sadel att sitta i.

Tänk dig två stycken 6-7 meter långa stänger sammanfogade i 90-graders vinkel och lagda fritt hängande och svängande på spetsen av en stolpe. Längst ner på resp. stång finns en sadel av typ hästsadel. Med benens hjälp kan de två sadelsittarna hoppa högt och runtikring i sammansatta våg- och svängningsrörelser. Rätt kul - i och för sig.

Vuxna ögon i stugvärmen på insidan villafönstret häpnade en aning. Det var nog inte utan att jag gjorde det själv också. För säkerhets skull lät jag ögonstenen bestämma, när vi skulle sluta dansa i snurregungan. Jag ville inte förlora alla ronder.

Förra sommaren hade ögonstenarna lyckats få mig att lova, att jag skulle bada med dem vid nästa badväder. Det är nämligen på så vis med mig, att jag för länge sedan bestämt mig för att inte tycka om att bada i varken sjö eller hav. Jag duschar i varmt vatten.

Om bokhandlaren i Örebro nu en gång beslutade sig för att sluta bada, så skulle väl undertecknad också ha rätt att sluta bada! Jag har inte läst boken. Där står kanske lite om filosofin bakom idén ”att sluta bada i sjö och hav”?

Hur som helst. Det är bara att hoppas att ögonstenarna har sitt fokus på något annat än mig, när lämpligt badväder inträffar. Vilka förhållande ska jag skylla på?

Vilka skäl jag än åberopar, för att få slippa det kalla usliga vattnet, så torde jag få höra:

- Du lär dig!

 

Hej, hej

Kalle

 

Senast ändrad måndag, 09 februari 2015 08:19
Karl-Eric Hansson

En levnadskonstnär med rötterna i både teknikträsken och konstnärliga värden. Tycker om att skriva och spela musik.

Logga in för att kunna kommentera

Relaterade artiklar (efter tagg)