torsdag, 29 januari 2015 09:51

Tyst januari

Skrivet av
Tyst januari

Dimman ligger tät. Det har varit blötsnöstorm och sedan dök temperaturen. Samhället är höljt i en fuktigt kall tystnad. 

Jag går efter lång tvekan ut med lilla hunden. Hon darrar. Det är inte på grund av kylan; det är alla spännande hunddofter som studsar extra spänstigt så här i frost och snö. Hon är rädd för stora hundar.

Vi går rundan. Tomma gator. Tystnaden lägger som ett lock kring öronen. Mina steg krispar på snöskaren, gatugrus och isklumpar. Lilla hunden sniffar intensivt. Vi ser inte många människor. På vintern kan det vara mycket, mycket tomt i Grebbestad. Ändå är vi alla här. Kvinnan med barnvagnen långt därborta. Två barn vid gungan i en trädgård. Mannen på bryggan. Killarna som gasar så det mullrar och sladdar fram över isiga gatan i sin Volvo. Två damer på sin powerwalkrunda. Vi ser varandra i ögonvrån. Vi känner kanske inte varandra, men vi känner varandra. 

Vi. Vi som bor här vintertid. 

Vi ser varandra. Det känns tryggt. Känslan av gemenskap blir extra stark uppe på Stöberget. Jag ser spåren efter barn som åkt pulka nerför den läskigt branta backen, kantad av vassa stenar. Gissar att det är två barn som åkt. Eller kanske ett barn, två gånger. Jag ser spåren efter tre personer och en hund som gått upp till toppen av berget, kanske för att liksom jag insupa utsikten. 

Uppe på bergets topp står jag. Ser mig aldrig mätt på denna vackra plats, som bjuder på en aldrig sinande variation av förklädnader. Det blåser ofta här, och telemastens vajrar brukar sjunga sina vinande sånger. Sånger som avslöjar hur hårt det blåser. Kombinationen av vajersångens frekvens, mängden tårar från ögonen och spjärnet som krävs för att hålla sig upprät anger vindstyrkan på ett oslagbart sätt. Men idag är det tyst. Det är så stilla att det känns overkligt. En saga. 

Jag bor i en saga! Och det är i denna tillfälligt vintriga stillhet som jag inser att sagan aldrig tar slut. Det kommer ständigt nya kapitel. Kapitel som färgas av sina årstider, av variationen av människor som kommer hit, åker härifrån, stannar kvar, och av de som alltid funnits här. Jag vill inte missa ett enda.

Kim de Bruin

Senast ändrad torsdag, 29 januari 2015 10:05
Kim de Bruin

Född av en en pappa från Amsterdam och en mamma från Stockholm växte jag upp under mina första tolv år i Zandvoort; en liten kuststad i nordvästra Holland. Mina föräldrar vågade sig på en rejäl grönavågenflytt och så blev det ca 11 år i Skee och Krokstrand. Studier vid folkhögskolan i Grebbestad, kärleken och familjebildning fick mig sedan att hamna och stanna i Tanums kommun. Sedan snart 10 år är jag bosatt i Grebbestad och är därmed återbördad till ett liv i en liten kuststad. Det är här jag hör hemma.

Senaste från Kim de Bruin

Logga in för att kunna kommentera