onsdag, 19 november 2014 00:00

Frihetsbrev nr 349: Spring i benen

Skrivet av
Frihetsbrev nr 349:  Spring i benen

Huvudet sökte förgäves efter ursäkter att inte springa morgonrundan. Det hade dock en gång stadsfästs, att kroppen skulle genomföra motionsrundan 2-3 gånger/vecka.

Medan huvudet funderade, klädde kroppen på sig joggingklädseln snällt och prydligt - enligt tidigare inprogrammerad order. Denna morgon tyckte händerna, att de skulle få tygvantar på sig. Ögonen såg, att det bara var 4,7 grader varmt och en flaggstångsvimpel signalerade ostlig vind.

 

- Ostlig vind brukar vara kall vind, kommenterade minnet och händerna fick sin vilja fram.

Väl ute i friska höstluften kom en liten vit hundvalp springande, hoppande och voffande runt omkring mig. Den var fri som en fågel och ingen matte eller husse syntes till. Voffe-valpen var helt fri att springa som den själv ville. Underbart! Den hoppade och sprang runt om mina ben och hade en väldig massa spring i benen. Mina ben hade liksom inte kommit igång ännu.

Jag lyfte upp valpen och frågade var den bodde. Den slickade mig ivrigt i ansiktet och hade tydligen spring i hela kroppen. Såg jag så en öppen villagrind, gick fram mot grinden och släppte ner springvalpen. Vips rusade den in i trädgården och runt omkring. Matte kom ut i morgonrock och vi hjälptes åt att få grinden i lås.

Uppiggad av den fria springvalpen startade jag mina springben uppför den svaga sluttningen och sedan vidare utefter vägen. Vägen, som efter mycket slingrande, leder ut till vägkrönet med utsikten mot havet och horisonten. Längtan till havsutsikten och den pigga springvalpen hade inspirerat hjärnan till lite extra spring i benen.

I höjd med trädgårdsmästaren alla växthus kom ett larm från lungorna:

- Lugna ner dig, pôjk! Jag hinner inte med det plötsliga kravet på ökningen av syreomsättningen!

- Jag håller med dig! svarade benen. Knäna är stela och musklerna är ouppvärmda! Finns det nån kanal ledig i ryggmärgen, som kan rapportera detta till hjärnan?

Vid lyktstolpen efter trädgårdsmästaren slog jag om takten till lagom gånglunk. Därefter blev det en seg förhandling mellan hjärnan och benen om när det var läge att öka till joggning igen. Ungefär som när en fotbollsmålvakten skall göra utspark och försöker få tiden att gå, eftersom det egna laget leder med 2-1 och det bara är några minuter kvar. Mina ben visste att det var långt kvar.

När jag strax passerade ängen med alla de vita blommorna - typ prästkragar - hade jag fått upp ångan i både eldstad och apostlahästar. Såg jag så - här och var inåt skogsdungarna utmed vägen - hur man gallrat och samlat ved för vintern. I dikena fanns det gott om vatten, som ville springa till havs. Jag nöjer mig med att springa fram till utsikten vid havet.

Under vägen tillbaka hem fick jag så den kalla vinden i ansiktet och upptäckte, att det faktiskt var duggregn i vinden. I det läget hade min stånkande ångmaskin fått upp trycket och lyckats pressa ner lite spring i benen. Tack vare det kunde tankarna få lugn och ro och fritt spelrum - utan larmsignaler via ryggraden.

Tänkte jag så på två jämnåriga damer, som påstod, att de kände sig betungade och oroliga och därför behövde hitta på något att göra.

Saken var emellertid den, att samma dag, som de uttryckte denna filosofi, premiäröppnades ett stort nytt köpcentra uppe vid E6. Man hade annonserat mycket om detta en tid. Mängder av öppningserbjudanden. Dessa mina damer vore icke betungade och oroliga i sitt inre. De hade fått spring i benen.

Hej, hej

Kalle

 

Senast ändrad onsdag, 19 november 2014 14:59
Karl-Eric Hansson

En levnadskonstnär med rötterna i både teknikträsken och konstnärliga värden. Tycker om att skriva och spela musik.

Logga in för att kunna kommentera