söndag, 26 oktober 2014 00:00

Frihetsbrev nr 345: Slussvaktarens stuga

Skrivet av
Frihetsbrev nr 345:  Slussvaktarens stuga
Mikael Redman

- Är det du som bakat sockerkakan? Den var jättego´! frågade jag.

Den unga tjejen, som jobbade ensam i kaféet, blev strålande glad. Så glad, att jag hajjade till. Tänk, att hon blev så glad, bara för att jag sa vad jag tyckte. Att sockerkakan var god! Äkta härbakad!

Slussvaktarens stuga hade blivit ett kafé i den svenska sommaren. Ett kafé intill en grävd kanal och några slussportar.

 

Kaffe och kaka vid ett gammalt stugfönster med fönsterbräda. Där i fönstret stod två, små pelargonier, som var äkta. Med äkta menar jag, att de inte var köpta på någon stormarknad utan såg ut som om de vore uppväxta här på platsen. Lite knotiga och småkrokiga. Härväxta.

Det äkta ligger i att man tar ett skott, sätter det i vatten och efter en tid planterar det i en egen kruka. Så håller man koll på att det får lagom med sol och lagom med vatten. Somliga krukväxter - som t.ex. min Sankt Paulia - ska ha ljus men inte direkt solljus. Pelargonier vill ha sol. Då bjuder de på blommor.

Fönstret var målat flera gånger, men skulle nog behövt en skrapning och nymålning. Å andra sidan kändes fönstret äkta - liksom ursprungsmärkt. Så här såg det ut, när slussvaktaren bodde här. En tidsäkta känsla.

Nedanför slussen låg en ruffad familjeträbåt i väntan på att bli uppslussad. Slussens mekaniska anordningar var renoverade - men av gammal konstruktion. Konstruktion, som fortfarande fungerade. Här var det handkraft som gällde. Äkta vara - både i hand och handtag. Elmotorer med fjärrkontroller skulle vara rena helgerånet och totalkvadda den äkta känslan från tiden, då Bergslagen var centrum i Sveriges brukssamhällen.

Utanför stugan vid skogskanten hängde något, som skulle ge en tidstypisk och äkta känsla. Ett par jättestora långkalsonger. Mer skära än vita. De hängde på tork. Under kalsongerna stod en stor, oval zinkbalja. I baljan stod en skrubbräda. Ett hjälpmedel, som man använde förr, när man tvättade kläder.

Alla dessa nya kaféer, som prövar sin lycka i den svenska landsbygden, sänder en doft av förhoppning. Nedlagda järnvägsstationer, ett sliperi med utställningslokal, en nedlagd byskola, en byalagsstuga, flottarnas mekaniska verkstad, järnverksarbetarnas mekaniska verkstad, en vattendriven kvarn, Selma Lagerlöfs drängstuga samt flera andra nedlagda verksamheters byggnader.

Det optimistiska priset bör jag ge en kvinna i en ort sydväst Filipstad. Hon försökte kombinera kafé och lanthandel i ett nedlagt snabbköp. Det fanns några hus längs den fartbegränsade genomfarten - men inte många. Hon hade skaffat en juke-box och hängt en elgitarr på väggen ovanför. Gitarren var av okänt märke och jukeboxen var ingen riktig sak. Man kunde spela CD-skivor på den och sätta in sitt medhavda USB-minne för att lyssna på låtar.

Tänk, att det fanns en tid, då man grävde kanaler och byggde slussar mellan små långsträckta sjöar för att frakta malm, stål, trä och lite till. Allt i sakta mak.

Vi måste använda Värmland till nå´t!

Hej, hej

Kalle

PS.

Bjurbäcken slusskafé

 

ligger väster om Storfors.

Senast ändrad söndag, 26 oktober 2014 12:11
Karl-Eric Hansson

En levnadskonstnär med rötterna i både teknikträsken och konstnärliga värden. Tycker om att skriva och spela musik.

Logga in för att kunna kommentera

Relaterade artiklar (efter tagg)