- Nej, du måste vänta tills timglaset runnit ut! sa den värmländska servitrisen.
- Hupp!

Vi satt på en träterrass till en f.d. kvarn i de historiska resterna av det lilla brukssamhället Borgvik. Kvarnen hade konverterat till Värdshus med god standard och god hänsyn till sin historia. Kaffet serverades i nylevererade glasbryggare med inskriften ”Löfbergs lila”.

- Färjestad! tänkte jag, men sa inget.

 - Titta! Det finns en lucka där! Den är öppen!
Det var kantorskan, som hade fått syn på en lucka vid altarets södra ända. Den var öppen inåt altarets inre och var som ett stort svart hål.
- Nej, men vad säger du! sa prästerskan och skyndade sig ner på knä för att kolla in i det svarta hålet.
- Akta den vita dressen så att du inte smutsar ner dig! sa jag till den nyfikna prästerskan.

- Elvis eller Tommy Steel!
Det var mer en uppmaning än en fråga. Nästan som att få en pistol uppstucken i näsan. I mitten av 50-talet stod en strid på skolgården vid min realskola mellan dessa två nytända rockstjärnor.
 

- Är det du som bakat sockerkakan? Den var jättego´! frågade jag.

Den unga tjejen, som jobbade ensam i kaféet, blev strålande glad. Så glad, att jag hajjade till. Tänk, att hon blev så glad, bara för att jag sa vad jag tyckte. Att sockerkakan var god! Äkta härbakad!

Slussvaktarens stuga hade blivit ett kafé i den svenska sommaren. Ett kafé intill en grävd kanal och några slussportar.

Som sekreterare sitter jag helst intill ordföranden - på bekvämt snegelhåll. Likt sufflören på den gamla teatern kan jag viska eller peka ledord till ordföranden. 

Denna gång hade var och en fått två papper. Diskussionspunkter & förslag. Båda papperen hade gott om space för anteckningar. Var det tänkt. Dessutom var de ihopnitade - så att man inte skulle blanda ihop papperen.

Några har frågat mig, varför jag inte längre skriver dessa numrerade brev.

Varför? Hum. Jag är ingen facebookare och ingen twittrare och därmed har jag inga likes. Dock.

En likes har jag fått. En katt. En stor bamsekatt. När den låg utsträckt på soffan, så mätte jag den från framtass till baktass. 84 cm. Katten luktade yrvaket på tumstocken - sen la den ner huvudet igen.

Frihetsbrev nr 319
Flyg, Maria! Flyg!

- Stanna, stanna! Jag tappade min nyckelpiga! sa den lilla bestämda damen.
Den lilla bestämde damen har redan fullbordat ett par år i skolan och lärt sig läsa. Prata oupphörligt har hon kunnat av sig själv i flera år.

Vi hade varit på en f.d. sädesåker och klövervall och plockat sommarblomster till midsommarstången, som skulle majas lite senare på kvällen. Nyckelpigan hade hon burit med sig försiktigt i handflatan en lång, lång bit.